En Landstrykares Morgonsång Till Solen

Sol, har du redan stigit över tjärnen och heden?
Skrattar du redan bredmunt med ditt ansikte gula?
Kom nu, så får du lysa på slafsande trasor,
fattiga äro barnen dina, magra och fula.

Sol, vill du höra visor om isen och natten,
vägarna äro hårda och stängda äro husen.
Nattrampet är jag trött av, och morgonen är min plåga.
Sol, dina små prinsessor äro rädda för busen.

Sol, varför är du vass som en rispande skära,
finns intet moln du kan smyga bakom?
Säj, varför kommer ljuset så oförskämt nära?
Tar du dock kanske trasor för blad och blom?

Sol, jag är nog en blomma, en vandrande blomma,
gifthus det har jag också, bakom trasiga blad.
Lys på mig på mina vägar du är dock min moder!
Död och brott blommar i dett bländande bad.

Stackare mig som blott har dig till moder!
Sol, du som föder tusen små stinkande liv!
Sol, du är blott en måne på hemlösa vägar!
Sol, för de syndsvarta är du skapad som en kniv!

Sol, jag är full av hädelse, skynda dig göm dig!
Skälvande må jag krypa hop här i skuggan och gråta,
sol, om du är min moder, gå undan och göm mig,
sol, vill du inte torka mig kinderna äro våta!