Förgäves uppå stigen
Förgäves uppå stigen jag dig att möta går
Jag lyssnar, ropar och jag lyssnar åter
Det vindarna som blåser, det böljarna som slår.
Men vännens röst sig intet höra låter.
Som skyarna de gå,
och himmelen den blå
Så vandra mina tankar men ingen vila få,
förrän jag finner vännen, den jag söker
En gång det var så roligt, den tiden gången är
Då vänskap du och hjärtat för mig hyste
Då jag gick ner åt lunden, då var du för mig där
Det vittnar himlens stjärnor, som oss lyste
Ett löfte du mig gav, att bli min tröst och stav
Men om det var mig större, än det stora vida hav
Så rymdes aldrig glädjen, den jag kände