Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer

När Skruttet läst sitt brev med mycken möda
Hon hade särskilt svårt med Knyttets namn
Blev buskens vita rosor plötsligt röda
Och Skruttet flög helt glatt i Knyttets famn
Och viskade
"Glöm bort hur hemskt det var
Och minns att allt det roliga är kvar!
Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
Och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i filifjonkans båt
Och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt
Nu gungar glädjelampor över havet var man ser
Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer