Brudbuketten

Jag satt på tåget söderut i eftermiddagssol
Föll jag i sömn eller var jag kanske vaken när jag reste mej från min stol
Jag klev av vid en öde tågperrong i en främmande stad
Sanden ven över gatorna här fanns bara jag
Solen svedde pannan min jag såg ett skjul nere vid ån
Ett fönster gapade öppet där jag hörde röster inifrån

Så öppnades dörren en karl steg ut var han en präst eller predikant
Hans ansikte var formlöst hans ena öga blankt
Jag frågade var jag var han sa du är död sen många år
Du har ditt namn på ett kors i en stor svart skog dit ingen längre går
Han sa jag har följt dej länge nu jag har väntat dej vännen min
Jag hann inte tänka någonting innan han hastigt drog mej in

Därinne stod ett flickebarn med brudbukett i hand
Vita liljor och ringblommor i ett sotsvart sidenband
Hon höll sin andra hand över bröstet hårt knuten som en sten
Som ville hon slita hjärtat ur kroppen som om allting redan var för sent
Jag sa du måste ge dej av hon såg på mej och sa
Har du glömt mej vet du inte att jag jag är ditt barn
Mannen sa hör på livet försiggår det är bara att flyta med
För du kan aldrig välja ditt öde nej det är bara så det är
Jag svarade kanske är det jag som är galen men mitt hjärta känner rätt från fel

Och det är upp till mej att välja det är inte enbart slumpens spel
Han skrattade och sa det är en sanning som är svår att skölja ner
Och dom flesta kan aldrig svälja den så vem behöver ditt hjärta numer
Behåll du din naiva tro på människan men
Innan du går vill jag du ska veta att vi möts rätt snart igen
Jag öppnade mina ögon och tåget stod då still
Och med ens blev jag rädd för själva vetskapen
Om att jag lever och finns till