Målaren och Maria Pia

Hon stiger som ur himlen ner
Ifrån Liguriens berg
I dok i kjol så mörk så svart
Mot markens ljusa färg

Jag minns hur glad hon gick här förr
Nu går hon blek av sorg
Inunder bördan som hon bär
På hjässan i en korg

Den bördan är nog tung jag tror
Som ni på hjässan bär
Maria Pia kära mor
Nu är jag åter här

Med mitt staffli och min palett
Och ni är ännu ung
Men inte lika glad som forr
Er börda är nog tung

Hon svarar Ni är samma barn
Fast tinnigen är grå
Jag minns en lycklig tid som gått
Här där jag ser er stå

Då bar jag hem i denna korg
Min mans och barnens tvätt
Då var jag glad och korgen tung
Men nu är korgen lätt

Ni minns min man som lade sten
Och byggde murar här
Han togs till Abessinien
Att bygga vägar där

Han lade sten vid sten señor
Till vårt imperium
I Afrikas förbrända jord
Fick han sitt vilorum

Umberto sen min äldste son
Som älskade er fru
När han var liten som ni minns
Ja han är borta nu

Han gick till trupperna i fjol
Han blev en bersagliär
Han slogs i Abessinien berg
Och han har stupat där

Så var det bara Nino kvar
Mitt barn min enda tröst
Som jag señor när ni var här
Bar ännu vid mitt bröst

Han var så stor han var så stolt
Han gick till Santander
Det står i tidningen i dag
Att han har stupat där

Kom låt mig ta er i min famn
Ni bar mitt barn en gång
Han sprattlade och log mot er
Han älskade er sång

Och herregud i himmelen
Jag är så trött och tom
Jag har ej flera barn att ge
Åt kejsardömet Rom