Älven och snigeln

Den breda elf genom skogens barm
Sitt blånande bälte drar
Allt måste följa med makt och larm
Som trotsat dess bölja har

Allt hastar till vredgade segrarens fot
Till skogens brusande elf
Stock, sten och träd, och krypande rot
Att smickra och spegla sig sjelf

Men snigeln på mossiga stenen en gång
Fått fäste bland böljornas brus
Den mäktige ryter, och gör förfång
Och spottar jemt på hans hus

Men snigeln håller sig stadigt fast
Densamme i ebb och i flod
Föraktad att yttre fägring den brast
Men derför ej mindre god

Så kom där en barfotad gosse glad
Att plocka musslor vid strand
Han bröt dem sakta ur vågens bad
Vår snigels hus deribland

Men när han öppnade det han såg
En ren, en strålande glans
I musslans sargade sköte låg
Den skönsta perla som fanns

Snart blef så elfven till is försatt
Ty vinter följde på höst;
Men perlam smyckade dag och natt
Den skönaste drottnings bröst